Sydindien

Som Elin berättade så hade vi en mycket innehållsrik tur runt i södra Tamil Nadhu, med mycket tempelbesök. I Rameshwaram kom vi t o m in i sanctum sanctorum  - som normal är Hindus Only - i Ramanathaswamy Temple. Det var här Rama landade efter han hade varit på Lanka och dödat "demonen" Rawana för att rädda sin kära Sita som Rawana hade kidnappat. Eftersom Rawana var Brahmin var de naturligtvis en "stor synd" att döda honom, så som bot för detta bestämde han att bygga ett tempel till Shiva i Rameshwaram. För att det skulle bli "riktigt" heligt sände han Hanuman (den s.k. apguden) till Kailash för att hämta stenen till templets lingam. Men Hanuman lyckades inte komma tillbaka i tid för den enligt astrologerna mest gynsamma tidpunkten för att "initiera" lingamen, så Sita gjorde en lingam av sand som man satte i templet. När Hanuman kom någon dag senare med sin lingamsten blev han "sur" för att man inte väntat. Rama lovade då att han skulle byta sand-lingamen mot den Hanuman hade hämtat. Men när Hanuman försökte ta bort sand-lingamen lyckades han inte (trots att han är stark nog att, bokstavligen, "bära berg") - Shiva hade redan tagit sin boning i lingamen på ett mycket konkret sätt. Därför är den en av bara 12 Jyotrilingas - de allra heligaste - i hela Indien.  Hanumans lingam sattes upp bredvid. Vi fick darshan vid båda. Och välsignelser kan man, som de säger här, inte få för mycket av.

 Ganesh tempel , Madurai

 Beachen i Rameshwaram

 Badning i Rameshwaram

 Bettina på kyrkobesök, beachen Rameshwaram

 Utanför Gandhimuseet, Madurai - mångfalden är stor

 Holy dip Rameshwaram

 Kamakhya, Assam

 Templet i Madhuri

 Nandi i Madurai

 Regn i Rameshwaram

Trött pilgrim, Madurai

Tempel och tropiska stormar

De sista dagarna har vi varit iväg på resa. Fyra dagar av bussresor i delstaten Tamil Nadu, södra Indien – palmer, hav, byar, motorvägar, djur mitt på vägen, människor mitt på vägen, tamilska filmer på teveskärmen, regn, och immigt soldis har susat förbi.

Fyra stopp har det blivit på vägen, i Thanjavur. Trichy, Madurai och Rameshwaram. Södra Indien är känt för sina magnifika tempel, och följaktligen har våra stopp varit på platser med kända tempel. Men det kan tilläggas att tempel inte bara är platser för ritualer eller gudskontemplation, tvärtom är de lika mycket center för socialt umgänge, skvaller, kommers, och kanske framförallt arkitektur och konst. Templet i Trichy där vi stannade till exempel, var ett enormt område som, enligt en man jag pratade med, var uppdelat i en vardaglig och en helig sfär. Området bredde ut sig över hela kvarter som inhyste bostäder, bazarer och restauranger. Ju närmre in emot mitten man rörde sig, ju heligare status hade marken.  I mitten låg huvud templet, sanctum sanctorium. Men in i detta allra heligaste blev vi inte insläppta - där får bara hinduer komma in.

Vårt sista stopp var i Rameshwaram, en pilgrimsort som ligger långt ut på en udde i Bengaliska viken. Enligt tradition ska viktiga händelser i det legendariska eposet Ramayana utspelats här. Detta stopp, som alla väntat på, skulle bli en grandios avslutning på resan var det tänkt. Vi hade bokat rum alldeles vid havet, balkonger med havsutsikt och hela paketet. Vi hade tänkt oss lite beach häng och bad, med vissa fördelar på köpet, eftersom havsvattnet på denna plats anses vara välsignat. En behaglig blandning av profant och helighet alltså. Men planerna fick ändras då den sedan länge väntade monsunen bröt ut. Vi gjorde ett tappert försök och gav oss ut på en båttur i soluppgången, men den regnade bort. Senare på eftermiddagen, då det blev uppehåll, gjorde vi ännu ett försök och tog oss ut till en lång sandstrand för att promenera och bada. Väl i vattnet tornade mörka moln upp sig och kom snabbt närmre. I slutändan blev vi fångade i ett våldsamt tropiskt regn, utan någonstans att ta vägen. Det var bara att springa tillbaka så fort som möjligt.

I slutändan var det kanske den här regniga dagen som blev den bästa i alla fall - åtminstone den mest minnesvärda. När vi väl tagit oss tillbaka till vår väntande buss, genomblötaoch huttrande, och börjar köra tillbaks mot hotellet, så stannar plötsligt bussen. Vi undrar vad som hänt, om bussen kanske gått sönder? Det visade sig inte vara något sådant. Vår busschaufför Ganeshan, som hört oss sjunga i baksätet, har stannat för att leta fram musik att sätta på. Väl gjort kommer han själv utdansades i baksätet och ger oss en hänförande dansuppvisning av Bollywood stil. Sedan frågar han försynt ifall vi vill stanna i ett tempel för att byta kläder. Ingen har ett enda plagg som inte är dyblöt så det är ingen idé, men bara dessa gester var så fina.

I natt körde Ganeshan oss hem igen. Nu väl tillbaka på campus ska vi torka våra fortfarande blöta kläder och göra det mesta av de dagarna vi har kvar i Pondicherry. 

                                                            Ganeshan, vår chaufför

                                                       Stranden, innan ovädret bröt ut

                                                                                                                 /Elin

Indien i bilder

Här kommer några bilder från våran tid i Indien!

Ett berg på vägen till pilgrimsvandringen

En ko i Madurai

Stranden som ligger 5 minuter från vårat Guesthouse

Fantastiska tempel

                                       Glada barn i en by vi besökte några mil från Pondicherry
                                                             
                                                                             / Martin

Besök i det (f.d.) franskt koloniala

Idag stod ett besök till Franska institutet på det officiella schemat för gruppen - vilket visade sig vara det snyggaste huset i stan, även med den snyggaste takutsikten i stan. Själv saknade jag kamera, men ni får föreställa er ett härligt gammalt gult franskt hus, med högt i tak och en charmant innegård, där en kopp kaffe kan avnjutas (om man inte har för höga krav på styrka). Vi fick en kort föreläsning om  lite religion, och fick titta på vackra religösa texter på tamil från 1700-talet, nedtecknade på palmblad. De fanns i det mest väldoftande arkivet på denna jord. Citrongräs är tydligen bra för bevarandet av texterna, och det kändes som att gå runt i en halstablett!

Förutom allt detta finns det ett bibliotek som definitivt har bästa biblioteksutsikten i stan: strandpromenaden och havet. Där ska jag (Bella) och Maja försöka sitta så myket vi kan och skriva om unga kvinnor med funktionshinder, nu när vi nu genomfört alla intervjuer. Lite okynnesläsning av fantastiska tidskrifter gällande genus i India kanske hinns med också.

En hel del tid har spenderats med att vandra bland byggnaderna i centrala staden, vilka är rester/starkt präglade av den franska kolonialismen. Det är lätt att bli påmind om sin egen vithe här. De franskare delarna hör till de mer romantiska och vackra, bla är strandpromenaden väldigt trevlig och i dess närhet finns de finare/dyrare ”franska” restaurangerna. Många av oss har spenderat en hel del tid på Suffren street – i en klädaffär med indiska kläder, anpassade (?) för lite mer västerländska smaker. Som en ytterligare påminnelse om hur staden fungerat/fungerar - den finare franska stadsdelen heter just White Town. Och ja, det beror på att det bara bodde vita människor där.

Nedan är bilder från Suffren Street + en rolig hatt!

 

 

Ikväll ska några av oss ta oss iväg för resans första biobesök, enligt vår guide Nikhil är det en  läskig film som ska utspela sig i Pondicherry. Allt är på tamil och det ska tydligen vara en faslig massa dialog, men det avskräcker inte oss! /Bella

All is negotiable

Text written when waiting for car from Pondicherry to Chennai Airport.
Now I am home in Goteborg again, back in the grinder.
Thanx everyone, it was really a great trip.

So. The short trip India introduction is soon over. Im waiting for the car for the airport. The hotell plays Huey Lewis and the news and outside the ocean crashes onto the sea border. 
The week has been dense with trips, meetings, student work, food, late nights and traffic. Even on slow days due to sudden changes of plans like a strike, a late announced holiday and weather the amount of impressions have been tremendious. 
Overwealming?
No, but intense. 
And beautiful. 

The colonial grid city plan and architecture gives a perculiar backdrop to the indian elastic flow. On one hand there is the Riviera style boardwalk on the coastline with ocean view and the statue of Gandhi, on the other is the two blocks away gritty of two wheelers, food stands, thousands of small shops, markets, beggars, trash and tempels. 
The streets have french names and the tourists enjoy the colonial heritage, shop in boutiques, eat steak (perhaps holy roadkill?) at Le Orient and sip mocca latte at le Café. 

At Auroville the Mother rules and access to the golden globe has to be booked in advance. Nice tour and meeting with some Aurovillians. 
Tho I cant shake the thought it feels like an all-inclusive all year summer camp for the spiritually seaking western upper class. Maybe if I spent more time there it be different. 
On the other side of town, behind the airport, is the Gypsi-community. 
Again another world. 
Hunters living of the poor land and NGOs. 
A design-students project revolving around play the spirit of play  is forming and the first workshops have opened for new possible ways to explore learning thru play. 
I am looking forward to see where it goes. 

For me personally, this has been a great experience, and the support system of teachers, students, Pondicherry University and locals has been extraordinary. 
I really want to thank you all, it has been super duper fine!

-------------------------------------------------

Pieces from notebook:

In cab, trying to find adress to guest house. 
Hot like hell. 

We stopped on the road, had chai and pissed on the garbage dump by the dogs. 

Thrash everywhere. 

Evening.
Dinner. 
The chilli kisses my tounge but kicks my ass. 

At KBS we have coffee with tons of sugar. We need it. 

Traffic. 
Is. 
Insane. 

7% of population part of the formal economy. 

The waves drag me, along the sea bed. 
The sand. 
Its power overwealming. It pulls me. 
Back out. 

Close my eyes
I am forever lost. 



About design thinking:
When your eyes gets to reach the horizon, where the vision is blurred, everything becomes possible. That is where it happens.

It is all slower and more intense at the same time. 

Culture consumtion. 

Global cynism





I am forced to see myself

-—--------------------------------------------------

//Mattias Gunnarsson

Karthikai Deepam

Karthikai Deepam

I går eftermiddag åkte vi iväg till Thiruvannamalai för att delta i det centrala elementet i Karthikai Deepam, en högtid som firas vid fullmåne i månaden Karttikai: att gå runt (Giri Pradakshina) berget Annamali Hil. Helgen firas över hela Indien, men speciellt i södra Indien och alldeles speciellt i Thiruvannamalai där Lord Shiva enligt legenden manifesterade sig som en gigantisk eldstod på toppen av ett berg som enligt vår karta heter Annamalai Hill, men också kallas Arunagiri, Arunachalam, Arunai, Sonagiri eller Sonachalam,

Det finns två huvudsakliga legender som förklarar varför han manifesterande sig som eldstod på berget. Enligt den vanligaste var Vishnu och Brhama där och trätte om vem av dem som var mäktigast. Då kom Shiva, förvandlade sig till en gigantisk eldpelare och sa att om någon av dem kunde ta sig till toppen eller botten av eldstoden skulle han bli betraktad som den mäktigaste. Vishnu satte av neråt men insåg efter ett tag att det var lönlöst och återvände och erkände sig besegrad. Brahman satte av uppåt. Efter ett tag mötte han ett blomblad som föll nedåt. På en fråga från Brahma sa bladet att det varit på väg i 30 000 år. Brahma vände då ner och ljög för Shiva att han varit på toppen och sa som bevis att han varit på toppen sett att där låg Thazhambublommer. Shiva genomskådade honom dock och sa att som straff skulle det aldrig byggas några tempel till hans ära på jorden. Vilket i princip har visat sig sant.  

När vi kom närmare Thiruvannamalai visade det sig att vår buss inte kunde komma speciellt nära det tempel där själva rundvandringen börjar.  Något vi borde ha kunnat räkna ut då det förväntades mellan 700 000 och 1 miljon Pradakshina-deltagare denna dag. Rundvandringen är 16 km, men vi fick gå ytterligare ca 3 km innan vi ens kom fram dit. Så vi var på väg mot templet när man tände den gigantiska gee-lampan på toppen kl. 18.00. I den brinner enligt en källa 500 gallon (ca 2 300 liter) av gee över de 10 dagar högtiden varar.

Fram till templet är det OK att ha skor på, sedan är det barfota som gäller (om man vill få de ”heliga effekterna” av vandringen). Om man ”på rätt sätt” och med ”rätt attityd” (Pradakhina) genomför vandringen får man lycka i denna världen, lycka i himmelen, och stor själv-insikt (jnana). Med ”lite tur” sägs man t o m kunna uppnå befrielse (moksha).

Vad vi som åtminstone gick barfota fick ut av det, förutom en intressant erfarenhet och ömma fötter, skall jag inte spekulera i. Men den som lever får väl se (eller så är det kanske när man dör man får se).

Efter dryga sex timmars vandring kunde vi i alla fall påbörja återresan till Pondicherry.

 På väg från bussen

 På väg till templet på en av många infarts./ingångs vägar

 Gee-lampan är just tänd

 Några av våra medvandrare på pilgrimsstigen utanför templet

 Ytterligare några

Och: en sista väntan på bussen med trötta fötter

Göteborg, 10° och gråmulet

Tusen tack för två fantastiskt lärorika, roliga och annorlunda veckor i Pondicherry! Ni är bäst! Men allt roligt har ett slut och nu är jag hemma igen utan några missöden men med många flygplansbyten. Missade tyvärr Auroville med sina glappande ideal. Kanske bäst så.  Jag känner igen retoriken från 70-talet och då liksom nu fanns det ett stort avstånd mellan hur det borde vara och hur det faktiskt var. Det är lätt plågsamt att bli påmind om hur svårt det är att leva som man lär. Kanske ges en ny chans till andlig resning, jämlikhet och fred på jorden under fullmånespromenaden. För bästa resultat glöm ej skavsårsplåster, vattenflaska och nödmat. Synd att mina världsliga plikter förmenar mig denna upplevelse. Många avundsjuka hälsningar från Ing-Marie